Berättelser från Stenestad

Smedjebackens historia

Hur omväxlande ett lantbruk på Söderåsen kunde vara vid denna tid, i jämförelse med dagens specialiserade jordbruk, framgår kanske bäst av djurregistret i räkenskapsboken av år 1914, alltså Bernhard Johanssons första år. Där noteras 4 arbetshästar, 2 unghästar, 1 föl, 1 tjur, 8 kor, 3 kvigor, 8 kalvar, 5 får, 1 sugga, 13 grisar, 35 höns, 6 ankor, 4 bisamhällen, 8 duvor och 1 bandhund.

Från alla berättelser ”ofta i ett rosa skimmer”, som vi barnbarn till Bernhard och Hilda hört av våra föräldrar, tycks 1920- och första halvan av 1930-talen åter varit en lycklig tid på Smedjebacken. På nytt visar det sig att åtminstone på de större gårdarna på Söderåsen märker man mindre av tidens stora olyckor som världskriget 1914-1918 och depressionen 1929-1932 med åtföljande Kreuger-krasch. I stället inträffar den lokala olyckan på Smedjebacken en junikväll 1935.

Trots alla försiktighetsmått dör även Nils Paulsson. Detta inträffar 1922 och den unga familjen Johansson (bilden till nedan, endast de tre äldsta barnen är med på fotot) med barnen Gertrud, Signe, Johannes, Gerhard och Bertil flyttar in i det stora boningshuset

Läs mer >>

Stenestads skolor och dess lärare.

Ursprungligen var det kyrkan, som hade krav på undervisning, och då främst i innanläsning och katekesen.

Den sk. nattvardsläsningen blev allmän omkring 1750. Den innebar att de unga inte fick gå till nattvarden utan att kunna katekesen. För att förbereda denna läsning, som hölls av prästerskapet, anlitades avskedade soldater, gamla och orkeslösa till att syssla med ambulerande undervisning i de olika rotar, som församlingarna var indelade i. Först 1842 genom införandet av den allmänna folkskolestadgan blev det tal om obligatorisk undervisning av barnen.

I varje församling skulle finnas minst en, helst fast skola, och undervisningen skulle skötas av lärare, som utbildats vid se-minarier.

I varje församling skulle av kyrkostämman väljas ett skolråd med minst fyra ledamöter, män eller kvinnor, som var kända för att värna om undervisningen. Självskriven ordförande var kyrkostämmans ordförande, d.v.s. prästen.

Skolrådet skulle vara en styrelse för distriktets skolor samt ha tillsyn över de barn, som undervisades i hemmen.

Till uppgifterna hörde att förbereda skolfrågor, som skulle behandlas på kyrkostämman att se till att läraren skötte sitt viktiga kall, att barnen flitigt brukade undervisningen, att hålla undervisningslokal och undervisningsmateriel.

Hur snabbt denna förordning blev genomförd i Stenestads församling är nog inte helt dokumenterad, men en ambulerande undervisning fanns 1857.

Stenestads första skolhus finns inte kvar. Det låg öster om det hus vi idag kallar tvättstugan. Hur det var byggt eller hur stort det var är inte känt.

År 1876 byggs ett nytt skolhus, det vi nu kallar storskolan eller biblioteket.. Häri inrymdes skolsal för folkskolans fyra klasser, och ett sk. kommunalrum samt bostad åt folkskolläraren.

Skolrådet beslöt i maj 1877 att anlägga trädgården vid det nya skolhuset. Till detta arbete skulle skolrådet anskaffa daglönat folk och körslor. En trädgårdsmästare skulle tillhandahålla plantor och fröer. Fruktträd och bärbuskar skulle inköpas från Alnarp. Till skolan hörde också en skolträdgård för undervisning i trädgårdsskötsel. Skolans lekplats var det vi kallar torget framför kyrkan.

Vid denna tid, 1878, fanns 122 barn i åldrarna 7 - 14 år.

Småskolan är fortfarande ambulerande och fördelad på tre rotar med lästiden fördelad. Från 15 mars till den 1 juni, från den 15 juni till den 1 oktober samt från den 1 oktober till den 1 december.

Troligen upphörde den ambulerande skolan 1879 och avslutas då i Magleröd. 1880 undervisas småskolebarnen i kommunalrummet. Samma rum som användes till kapprum för folkskolan. Ännu finns ingen bostad för småskollärarinnan utan hon inackorderas på olika ställen i församlingen.

I protokoll 1880 påpekas att hon på ett ställe kommer att få "serskilt rum med ugn". Hyran var 30 kronor per år. Det skulle byggas ett "ekonomihus med afträdeshus" till storskolan och man diskuterade om det vore lämpligt att kombinera detta med en bostad till lärarinnan.

Frågan var också om man skulle reparera det gamla skolhuset och använda detta till ekonomihus. Beslutet blev att riva det gamla skolhuset och använda det timmer som dög till ett nytt hus, som skulle ligga närmare skolan.

Vid visitation 1891 föreskriver kontraktsprosten att frågan om en ny småskola bör behandlas snarast möjligt. Barnantalet var nu 72 i folkskolan och 33 i småskolan. Den nya småskolan blir föremål för många diskussioner och röster höjs för att den bör byggas vid Gålarp, eftersom de flesta barnen kommer från Dragesholm och Magleröd. Småskolan byggs emellertid i Stenestads by och invigs 1897.

Om kravet kom från myndigheterna eller från lärarna är ovisst , men ungefär samtidigt 1927 ordnas så att lärarbostäderna skulle ha egna ingångar. Det var en åtgärd, som krävde viss ombyggnad av skolhusen. För storskolans del löstes problemet genom en tillbyggnad på den östra gaveln. Där ordnades samlingsrum och ingång för eleverna.

I det gamla samlingsrummet kunde inredas materialrum och bibliotek.

Till småskolan bygger man mitt på långsidan av huset en veranda med tre ingångar, en för vardera lärarinnebostäderna och en i mitten för eleverna. Lärarinnornas tidigare gemensamma kök blir samlingsrum och nya kök inreds i de båda gavelrummen i respektive lägenhet. Köksingångar togs upp på gavlarna. Samlingsrummet kom sedan också att användas som lokal för skolköksundervisningen.

Lärare och lärarinnor

Botilda Larsson "Skole-Tillan" född 1831 skötte den ambulerande småbarnsundervisningen mellan 1857 och 1878. Då anser hon sig" till hälsan och krafterna försvagad att hon inte kan uppfylla de krav som församlingen kan ha på sin lärarinna och ber att få bli entledigad". Hon var då 46 år gammal. Vid sin avgång anhåller hon om en mindre donation för att kunna försörja sig. Denna vädjan avslogs av skolrådet. Hennes namn återfinns dock något år senare i protokollen då hon för 20 kronor om året åtar sig att städa och elda skollokalerna, dock skulle eleverna i de övre klasserna bära in ved och torv till ugnarna.

Skole-Tillan avled 1912. I sitt testamente förordnade hon att en tiondel av kvarlåtenskapen skulle bilda en Botilda Larsson skolfond, som skulle förvaltas av skolrådet. Pengarna skulle placeras räntebärande . Halva behållningen skulle läggas till kapitalet och den andra halvan skulle " användas till förmån för sådana fattiga barn i Stenestads fasta folkskola, hvilka utmärka sig genom flit och gott uppförande". Summan som överlämnats utgjordes av 51 kronor.

Skole-Tillans efterträdare blev lärarinnan Maria Svensson Stenestad, som vikarierade under 4 månader. Tjänsten utannonserades i Öresundsposten och Veckoblad för folkundervisningen och sex lärarinnor sökte befattningen. Botilda Pålsson född 1860 från Kattarp blir antagen som småskollärarinna i Stenestad 1878 och hon uppehåller den till år 1896. Hon har gift sig med läraren. När hon slutar förordar hon sin syster Hilda Pålsson som vikarie under 6 månader. Paret Sundén erbjuder henne bostad under tiden.

Det är inte känt vem som var den förste läraren, men Svante Killgren född 1811 och död 1898 sägs vara den förste folkskolläraren i Stenestad. Hans döttrar Hulda och Johanna gifte sig med bröderna Oskar och Philip Eriksson i Gålarp.

Fram till 1877 tjänstgjorde en lärare vid namn Palmkvist. Denne begärde tjänstledighet på grund av sjukdom och i hans ställe vikarierade lärarinnan Amelie Fougstedt under ett läsår. Hon emigrerade till USA 1880.

När ordinarie tjänsten utannonserats i Öresundsposten och Tidning för folkskolan inkom svar från två sökande.

Folkskolläraren Anders Larsson från Sönnarslöv 36 år och Karl Sundén från Örkelljunga, född den 27 april 1856, examinerad vid seminariet i Wäxjö med godkända betyg 1876, Sin första lärartjänst hade han som vikarie i Markaryd och därefter ett år som tillförordnad lärare i Örkelljunga.

Skolrådet placerar Sundén i första förslagsrummet trots att Larsson har bättre betyg med den motiveringen att kraven vid examen har väsentligt ökat under åren. Efter provundervisning under en fyra timmar lång lektionsdag beslöts att Karl Sundén fick tjänsten. Han tillträdde den 1 januari 1878 och innehade den till den 31 december 1916. Under 39 år undervisade han i Stenestads folkskola utan annan ledighet än för några dagars sjukdom.

Han gifte sig med småskollärarinnan Botilda Pålsson och de fick fem barn, Karl, Paula, Olof, Hanna och Agnes.

Sundén tog initiativet till en skolsparkassa, som växte till en riktig bankrörelse där skolrådet vid sammanträde kunde bevilja lån mot borgen och viss amorteringstid . Räntan var i regel 5 %. Skolsparkassan blev grunden till Söderåsens sparbank, där Sundén var kamrer. Under sitt sista lärarår fick han tjänstledigt under förmiddagen första torsdagen i månaden för att närvara vid bankens sammanträden i Kågeröd. Denna gick sedan upp i Svalövs m.fl. Socknars Sparbank.

I juni 1897 hade skolrådet att behandla de åtta ansökningarna till till de båda lärarinnetjänsterna . Biträdande lärarinna , som skulle undervisa folkskolans två lägre klasser och en ordinarie småskollärarinna vid Stenestads fasta skola. Selma Kristiansson född 10 november 1876 från Harholma vid Perstorp, examinerad i Göteborg 1896 erhöll tjänsten som biträdande folkskollärarinna och som småskollärarinna Hilda Pålsson fr Kattarp född 20 maj 1877 och examinerad i Lund 1896.

Dessa två kom att bli de första som undervisade i den nya skolbyggnaden.

Selma Kristiansson kom att undervisa i mellanskolan ända fram till sin pensionering den 10 november 1936. Hon flyttade därefter till Ulfs utanför Oderljunga.

Hilda Pålsson undervisade i småskolan från den 1 juli 1897 och till den 1 juli 1903 då hon begärde avsked för att gifta sig med lantbrukaren Bernhard Johansson. De bosatte sig på Smedjebacken år 1907.

Hon blev Stenestad trogen hela livet. Hilda Johansson dog 1953,

Av de 16 lärarinnor som sökte den lediga tjänsten 1903 blev Selma Olsson från Nävlinge antagen, men bara ett par år senare måste hon lämna tjänsten på grund av sjukdom. På våren 1906 tillträder Inez Wulff från Torekov, men även hennes tid i Stenestad blir kort för 1909 slutar hon för att tillträda en befattning i hemtrakten Torekov.

Till sin efterträdare föreslår hon Anna Josefina Bohman född i Kvidinge den 21 april 1889 och examinerad vid Halmstads seminarium 1909. Hennes tjänstgöringstid kom att bli den längsta för lärarna i Stenestad, hela 40 år. För detta erhöll hon Kungliga Patriotiska Sällskapets guldmedalj i 3:e storle-ken när hon slutade den 1 juli 1949. Hon gifte sig 1930 med handlaren Oscar Nilsson i Stenestad och även hon blev bygden trogen livet ut.

När Selma Kristiansson slutade som mellanskollärarinna utlystes en vikarietjänst för vårterminen 1937. Inte mindre än 17 sökande anmälde sitt intresse. Anna Kajsa Hjortsberg fick tjänsten och när sedan ordinarie tjänsten skulle tillsättas sökte tio lärarinnor, men frk Hjortsberg kom att stanna kvar till 1949 . Hon hade då gift sig och haft olika vikarier några år. Hon flyttade till Enskede. Därefter upphörde mellanskolan. Barnantalet minskade och flera klasser fick undervisas i folkskolan. Vi hade gått tillbaka till det gamla.

När Karl Sundén pensionerats 1916 efterträddes han först av en vikarierande lärarinna Ottilia Dahlstrand. Ordinarie tjänsten fick 1918 Alfred Larsson från Lövestad född 1895. Han är lärare i Stenestad till 1922 . Han slutar för att tillträda en befattning som folkskollärare i Färlöv. Vikariatet under vårterminen 1923 söktes av 28 personer. Antagen blev folkskolläraren i Huaröd Nils Paul Jansson född den 6 april 1900, examinerad vid seminariet i Karlstad 1922. Den 1 juli1923 anställs Paul Jansson som ende behörige sökande till ordinarie folkskollärare i Stenestad. Han tjänstgör här till den 1 juli 1947, då han begär tjänstledigt för annan befattning. Hans begäran om ytterligare ett års tjänstledighet beviljas ej av skolstyrelsen.

Under krigsåren vikarierar hans fru Asta, som också var lärarinna, under de perioder maken fullgjorde sin militärtjänst. Den 1 juli 1949 tillträder Jansson en lärarbefattning i manlig slöjd vid Folkskollärarseminariet i Gävle.

Under läsåret 1947 - 48 vikarierar Uno Wendelbo-Hansson. Han är numera bosatt i Lund. Till höstterminen 1948 kommer Olof Assarsson. Hans tjänst övergår sedan i en ordinarie befattning, men redan 1953 får han tjänstledigt för att tillträda en lärartjänst i hemstaden Eslöv.

I hans ställe kommer Ingvar Bengtsson först som vikarie 1953 och därefter ordinarie folkskollärare i Stenestad fram till 1963. De få eleverna från Stenestad fick skolskjuts till Kågeröd och läraren fick sin fortsatta tjänst där.

Anna Nilssons efterträdare som småskolärarinna, Anna -May Olsson från Viken, kom tillbaka den 1 januari 1950. Hon hade vikarierat vårterminen 1948. Hennes tjänstgöring i Stenestad blev inte så lång på grund av att antalet barn drastiskt minskade och när det beslöts att skolan skulle läggas ner 1961 var det bara 8 elever i småskolan.

Anna-May Hultfeldt fortsatte undervisningen i Kågeröd under två år. Därefter flyttade hon hem till Viken och fortsatte sin lärargärning där.

Det begränsade utrymmet gör att detta bara är ett axplock av det som finns att berätta om skolorna och undervisningen under de ca 120 år, som Stenestad var eget skoldistrikt.

Ingrid Davidson

Källor:

Skolrådets och kyrkostämmans protokoll fr 1877 och framåt.
Medborgarens bok 1892.
Intervjuer med äldre och "yngre" elever samt Anna- May Hultfeldt.

Herbert (88) blickar tillbaka.

"Det är många som manar på mig - Du som är så gammal - skriv ner vad du varit med om! Men med bara sex års folkskola är jag kanske inte kunnig att skriva någon levnadshistoria, dessutom har jag aldrig fört några anteckningar, så det jag skriver får bli direkt ur minnet.

Jag föddes 1913 i Klöva, en egendom ,vilken min farfar August Jönsson, som kom ifrån Stackarp köpt på executiv auktion 1879 för 17000 kr. Den östra delen,Holmahus sålde han. Därefter fick egendomen en långsmal form och när min farfar 1908 lämnade över den till barnen, min far Johan Jönsson och hans bror Adolf, delade de den mitt av. 1910 började min far att bygga på den övre halvan. Till att börja med blev det stall och loge och meningen var väl att bostad skulle byggas rätt så snart, så det blev inrett en bostad i stalldelen och där är jag född.

Det var bara en brädvägg mellan stall och bostad och när hästarna sparkade i väggen så pinglade klockan på den andra sidan. Av olika anledningar blev inte bostadshuset färdigbyggt förrän 1922.

Vi hade egentligen stor frihet när vi växte upp. Några köpta leksaker hade vi inte, utan dom fick vi göra själva. Skidor t.ex. gjorde vi av brädor. Vi var mycket i skogen och lekte och jag var fin på att klättra i träd och plundra kråkbon. När jag tänker på det nu förstår jag vilken fara man utsatte sig för. Jag klättrade ibland upp i ett träd som hade bra med grenar och satte det i gungning och hoppa så i ett annat träd med kråkbo och tog äggen i mössan. Att klättra ner gick bra utan grenar. Vi klättrade också mycket i Klöva Hallar på klipporna där.

Vi var 4 syskon Elsa f. 1911, jag Herbert f. 1913, Gösta f.1915 och Agne f.1930.

Eftersom jag var liten till växten, gick mor till skolrådet och bad att jag skulle få vänta med skolgången ett år, så jag var 8 år innan jag började skolan 1921.

Att börja skolan var en stor omvälvning. Vi bodde ju ganska ensligt och träffade inte så många lekkamrater. Det var bara våra kusiner vi träffade ibland. Vi hade nära 4 km till skolan så det var lång väg att gå. Men de som bodde längst upp i Magleröd hade längre. Vi tänkte väl inte så mycket på att det var långt för när vi kom till nästa ställe stod de färdiga att följa med .När vi kom fram till skolan var vi ett stort följe. Dåliga skodon hade vi mest trätofflor som det klumpade under när det var snö och så fick vi in snö bak i tofflorna,så man frös om fötterna. När jag var 12 år fick jag en cykel, som mor köpt på auktion för 20 kr och då gick det fortare att komma till skolan.

Ordet mobbing var inte kommit till, men det förekom likväl. Min kusin Arvid Jönsson som gått i skolan 3 år före mig visste hur det var. Han lovade att om någon var dum mot mig var det bara att säga till honom. Det kändes ju tryggt, att om det behövdes, att någon tog hand om mig. Men jag minns inte att jag behövde utnyttja erbjudandet.

Anna Bohman var småskollärarinna och hon var mycket omtyckt av oss barn. Samtidigt som hon hade ett mjukt och behagligt sätt hade hon diciplin i klassen. Blev det för mycket prat slog hon med pekpinnen i väggen och sedan var det tyst.

Hon räddade skolan från att brinna den gång det tog eld i en matta som hängts på tork genom att bära ut den brinnande mattan, men hon blev svårt bränd på händer och armar. Vi fick ha vikarie en tid (en pensionerad lärarinna, syster till Selma Kristiansson men hon kunde inte få tyst i klassen så vi var glada när Anna Bohman kom tillbaka. Sedan blev det två år i mellanskolan hos Selma Kristiansson och sedan storskolan hos Paul Jansson. Han var från Värmland och mycket sträng.

Den 7-åriga folkskolan började i Stenestad när vår klass gick på sista året. Eftersom jag hade åldern inne fick jag sluta efter sjätte medan de andra gått sju klasser. Istället fick jag gå 2 år i fortsättningsskola på eftermiddagar och kvällar vissa timmar.

Eftersom det bara var konfirmandundervisning vartannat år i Stenestad fick jag vänta på att bli konfirmerad. Då retades dom som var lika gamla och konfirmerade. Det tyckte jag var mycket förargligt.

Vi som många andra var fattiga när vi växte upp. Mat fanns ju alltid men pengar hade vi inte. För att få ihop lite pengar ska-lade vi ekgrenar, som skulle bli trädgårdsmöbler. Far sågade ner grenar av växande ek, som vi barn hjälpte till att skala. Det skulle göras på försommaren när det var " löft" d.v.s. när saven gick i trädet och barken släppte lätt. När vi skalat ett lass kunde vi sälja det för ca 30 - 35 kr.

På höstarna hade vi potatislov i skolan och då plockade vi potatis hon lantbrukarna. Vi fick i regel 1,50 eller 1,75 i lön per dag och så mat på stället. När vi blev lite större gick vi till Bonnarp och plockade potatis. Där fick vi 3.50 kr per dag, men fick ta mat med oss

Jordbruket gav ju inte så mycket. Far hade 7 kor och några ungdjur och 2 hästar. Ibland också något föl efter ett varmblodigt sto, som hette Teckla. Hon hade gått så mycket på hårda gator så hon var skadad i benen. Hon var troligen av fin härstamning för far lyckades att sälja en 4-åring till armén.

Far tyckte bäst om att syssla med djuren så när det gällde att skaffa hem ved så var det mest mor som fick omsorg om det. Vi hade sällan något förlag av torr ved hemma så det blev att ge sig ut i skogen och söka. När jag blev så stor att jag kunde vara med och dra i sågen så hjälpte jag mor. Far var inte så fin på att fila sågen, så det gick tungt. Var sågen inte rätt filad så klämde den och gick runt. Mor och jag fick arbeta hårt för att få av bitarna.

Jag lovade då att "Vedhuggare "skulle jag aldrig bli. Ett löfte, som jag snart bröt när mors kusin Joel Persson frågade om jag inte kunde vara hans kamrat i skogen.

Han kunde sköta sågar, så det var ett nöje att såga av ett träd. Då var man stolt över att vara med bland de stora karlarna.

Vår granne i öster var mors föräldrar. Mors farfar hette Paul Hansson och kom från ett ställe som kallades Kumle backar. Det låg i närheten av Holmahus och hörde till V. Sönnarslövs kommun. På den tiden kunde man arrendera mark på 49 år. Paul Hansson hade ett sådant avtal med en lantbrukare i Kumle och troligen övertog hans son Johannes Paulsson, min morfar, detta kontrakt tills det skulle förnyas år 1898, men då hade arrendet stigit och morfar lär ha sagt. "Då tar jag mina hus och flyttar till Holmahus." Arrendatorn ägde troligen själv husen . Mormor Olivia och morfar hade 7 barn. Min mor som hette Agda var född 1892.

När min bror Gösta var 15 år fick han hjälpa till hos morfar, som var gammal. Morbror Nils (Johansson) skötte lantbruket, som var mycket gammaldags. Jag var hemma och hjälpte far.

Efter 3 år ville Gösta flytta hem och jag fick vara hos Morfars istället. Jag var där i 5 år, en tid, som jag tycker var förspilld för att man lärde sig ingenting. Att jag blev hos Morfar så länge var för att man trodde det var ens plikt att hjälpa dem. Så fort jag sade att jag ville göra något annat hade man hela släkten på sig.

Morfar var född 1856. Han hade lärt sig att läsa, fast det gick knaggligt. Mormor var född 1860 och kanske lite mera beläst. När Morfar om söndagarna läste ur postillan brukade hon rätta honom när han läste fel. Hon var inte alltid så snäll mot honom. Morfar hörde dåligt och när hon regerade på honom satte han handen till örat för att höra bättre, men då han hörde vad det gällde tog han bort handen och brydde sig inte om vad hon sa. Mormor var mycket intresserad av biodling och hade många bikupor i trädgården.

1938 flyttade jag hem för att hjälpa far med att mura om stallet. Det var byggt av råsten. Råsten var inte bränd och tålde inte fukten i stallarna, väggarna fick muras om med bränd tegel.

Det har hänt mycket inom lantbruket under min tid. Det var inte så stora djurbesättningar så man hade mer personligt förhållande till djuren, speciellt till hästarna, som var ens arbets-kamrater. Morfar hade 4 varmblodiga hästar och det var ett par som var särskilt argsinta. De sparkade och bet omkring sig så det var hemskt att se. Morfar fick alltid sela dem när jag skulle köra. Men efter en tid tänkte jag att jag fick ta mod till mig och försöka själv så jag tog ett ris och viftade med och lade det sen i krubban. Då höll de sig lugna och sedan dess behövde jag bara lägga ett halmstrå i krubban så gick det att sela dem utan krångel.Själv hade jag en häst som hette Pims han blev 29 år och var min bästa häst. Semin visste man inget om, och när man skulle ha betäckt suggor och kor var det att ge sig iväg till galt respektive tjur.

Suggorna var lättast för då låste man in dem i en bur, lastade och körde till någon som hade galt. Jobbigare var det med korna. Då fick man "dra" iväg till någon,som hade tjur, ibland ända till Smedjebacken. Var det en vresig ko fick man vara två, en som drog och en som piskade på bakifrån. Det kunde ta en halvdag för ett sådant besök. Jag köpte en egen tjur i Mörarp. Då cyklade jag till Mörarp för att hämta den, sedan ledde jag hem tjuren och cykeln. Men när vi kom till Åvarp var tjuren så trött att jag fick ha honom inkvarterad där över natten. Jag cyklade hem och sedan cyklade jag ner nästa morgon och hämtade hem honom.

Cykeln var det vanligaste fortskaffningsmedlet i min ungdom. När jag gjorde värnplikt hade vi 50 öre i dagsersättning. Jag sparade på den. När jag blev fri skrev jag efter en cykel i Åhlen och Holms katalog. Märket hette Hjorten. Med cykel kunde man komma ut och se sig omkring. Vi cyklade bl.a till Köpen-hamn. Att cykla till Ekeby en kväll för att träffa jämnåriga var inte ovanligt. Men åter till lantbruket! Det var inte så vanligt med konstgödning förr. Det kostade pengar. När jag bad far om vi inte kunde använda lite mer var han först tveksam men när fick se effekten förstod han att det var nödvändigt om man ville ha bra gröda.. Det var besvärligt att sprida, att gå och så med såkorg blev för tungt, så man spred från vagnen. Helst en som körde och en som stod eller satt längst bak och sådde. Det gällde att det inte blåste för att få jämn spridning och att slippa få det i gonen. Det var som pulver och inte kornat som idag. Under kriget var gödningen ransonerad och det fanns något som hette kalkkväve - det var hemskt. Ett svart pulver som var hemskt att få i ögonen och det fick bli stortvätt av både kropp och kläder efter en den sådden. När ingen hade tid att köra fick man finna på något annat. Jag knöt en töm om varje fot och försökte styra hästarna med dem - händerna behövde jag ha fria för att kunna så.

Detta var några minnesbilder hur det kunde gå till förr i tiden och som jag skrev i början, det är direkt ur mitt 88-åriga minne.

Herbert Jönsson, 2001

Hästen Pims

Jag har ju haft hand om djur hela min tid som lantbrukare och just nu går min tanke till hästar.

Innan jag övertog lantbruket hade far köpt en vallack, ett varmblod som var 4 år och inte inkörd. Jag tjänade hos morfar på Holmahus då men på min fritid var jag hemma och hjälpte till att köra in hästen. Han var snäll men rädd för allt möjligt. När jag övertog stället så blev jag ägare till hästen också. Han blev 29 år.

Det var många episoder med honom. För det mesta slutade det lyckligt. Under kriget fick vi köra med mjölken upp till korsvägen vid Gålarp. En gång när vi startade spände han sig så att bukgjorden gick sönder och när jag då körde ner för backen hade selen inget fäste utan vagnen sköt på så att hästen fick den på hasorna. Han blev då skrämd och ökade farten. Backen var lång och farten blev hög och här var goda råd dyra. Jag valde att styra in i skogen där det fanns hasselbuskar och annat som kunde bromsa framfarten. Sen fick jag binda samman med ståltråd. På den tiden var ståltråd och "säckabann" böndernas räddning!

Pims hette hästen, ett namn som han hade inskrivit i papperna, jag tyckte inte att namnet var så grant. Han var ganska orolig av sig och skulle helst köras varje dag för att hålla sig lugn.

Jag körde ofta i skogen för att ta fram ved. Veden sågades på den tiden i en meters längder och låg i travor om 1 till 4 kubikmeter.

En gång när jag körde på lite mossaktig jord sjönk båda hästarna ner ända till buken. De försökte att komma upp men det var omöjligt. Jag kopplade dem från vagnen men ju mer dom arbetade för att komma upp ju djupare sjönk dom.

Eskil och hans kompis Lars som var 13 och 14 år var med och jag sade till dem att springa till grannen och hämta en spade. Vi grävde framför dem och fick loss den ena hästen men Pims som började bli gammal orkade inte ta sig upp. Vi tog den andra hästen och ledde mot hemmet. Pims som först var helt apatisk gjorde då en sista kraftansträngning och kom upp.

Vagnen som inte sjunkit ner backade vi tillbaka för hand. Det dröjde länge innan den veden blev hämtad men till sist så bar vi fram den.

En gång drog jag fram stock utan vagn. Vi skulle upp för en alldeles kal berghäll. En av hästarna kasade omkull och drog den andra hästen med. Han föll över den som ramlat först. Då gällde det att få dem lugna och bli liggande tills man fick knäppt av linor och tömmar. Och det lyckades.

När man körde var dag blev hästarna som kompisar och förstod vad man sa till dem. Bara man sa: "Nu går vi fram en bit" så gjorde dom det utan att man behövde röra tömmarna.

Pims hade för vana att ta betslet mellan tänderna och en gång när jag körde från Stenestad drog han hakan in mot framsidan av selen. Där sitter en vad man kallar bröstlänk som användes för att koppla i stången när man kör med två hästar. Han fick tag med tänderna i den och det gjorde att han inte kunde räta ut huvudet och plötsligt stannade han och började backa. Vagnen knöt sig då och jag trodde att hästen blivit tokig.

Jag hoppade snabbt av och tog tag i betslet och såg vad som var orsaken. Det var svårt att få loss honom för han måste böja in hakan ännu mer för att jag skulle kunna knäppa av länken.

En gammal man som sett vad som hände, undra hur jag körde. När han såg vad som var orsaken hjälpte han till så att vi fick loss länken. Vad som kunde hänt annars vet jag inte. Jag hade två av mina barn med som var 3 och 5 år.

Pims var rädd för mjölkkannor och vi hade mjölkbordet vid Klöva Mölla och att hålla där med honom när det vintertid knakade i isen var en ren mardröm. Trots allt gick det lyckligt och med åren lugnade han ner sig.

En gång när det var varmt i stallet hade jag öppet till logan. Där fanns en kista med havre i. Pims hade kommit lös och naturligtvis försökte han äta ur säakistan, men en länk hindrade honom från att räcka riktigt fram. En hake inmurad i teglen tog fast i skinnet och drog av det på mer än halva huvudet och skinnet hängde på hakan.

Veterinären hade aldrig sett något liknande. Han fråga om jag ville ha utdömt honom, men jag ville behålla honom om det var möjligt.

Vi pudrade och smorde och det började läkas. Värst var det med flugorna för det var ju sommar. Skinnet drogs samman från sidorna och till sist var det bara ett ärr kvar som syntes i resten av hans liv.

Vid 29 och ett halvt år var han ganska trött och fick då gå till slakt. Det var inte så roligt att bli av med en kompis, men det hade kommit andra tider och traktorerna hade kommit på allvar även hos oss.

Jag hade andra hästar under min tid som lantbrukare men ingen som var så bra som Pims.

Ingen som kunde springa så fort. Jag tror att han skulle kunnat tävla på Jägersro. Hade vi varit borta till exempel i kyrkan och han stått i kyrkstallet så fick man hålla hårt i tömmarna när man skulle hem annars gick det för fort, men han gick nästan aldrig i galopp.

Herbert Jönsson, 1999