SMEDJEBACKENS HISTORIA
Smedjebackens historia är dokumenterad från 1500-talet. I de danska jordeböckerna (se ovan) från 1586 kan vi läsa: "jordegen egare till Smidebakken aer Anders Hellesoenn". Detta är alltså tiden när efterdyningarna efter reformationen i Skåne och Danmark ännu inte lagt sig. Den siste katolske ärkebiskopen i Lund, Torbern Bille, har gått ur tiden och ersatts av evangelisk-lutherska biskopar utan världslig makt. Fredrik II, i sin ungdom kallad "furste av Skåne", regerar Danmark och en bräcklig fred råder efter det nordiska sjuårskriget, där Erik XIV och inte minst hertig Karl låtit sina svenska trupper skövla Skåne. För första gången hör vi talas om organiserade motståndsförband till hembygdens försvar i norra Skåne, ibland med förgreningar ner till Söderåsen. På Herrevadskloster har Tycho Brahe, född på Knutstorp 1546, skådat sin nova och senare fått Ven i förläning. I Stenestads socken finns vid denna tiden 32 namn registrerade som arrendebönder, gårdsmän eller jordägare. De flesta gårdsnamnen är lätta att identifiera som de gårdar som finns kvar i Stenestad än idag. Anders Hellesoenn på Smedjebacken är en av de två självägande bönderna i detta register. Vi vet alltså inte hur gammalt Smedjebacken (se bilden på nästa sida) är, men kan med fog anta att dess rötter åtminstone går tillbaka till medeltiden - troligen mycket längre. I de danska arkiven från 15- och 1600-talen stavas gårdens namn olika men alltid med en första del som syftar på smida eller smedja. Vi kan ändå inte finna några som helst belägg för storskalig smidesverksamhet på gården under eller efter 1500-talet. Ett envist rykte förtäljer att en större smedja skall ha legat på västsluttningarna av gårdens mark, nära den fastighet som nu bebos av fam. Blinkowski. Kanske skulle en undersökning med metalldetektor ge svar. Då och då finns det visserligen smeder upptagna i husförhörslängderna, t.ex. smeden Bokelund i 1850 - 55 längd, som bor i torp på Smedjebacken men dessa har alltid flyttat in "på undantag" efter sin aktiva gärning. I vår nordiska historia, alltifrån bronsåldern till vikingatiden, lär vi oss att smedjan hade stor betydelse för tillverkning av såväl redskap för fredstider som vapen för krigstider och gårdssmeden eller bysmeden hade därför en mycket hög rang i samhället. Det är alltså logiskt att tänka sig att namnet Smedjebacken har en uråldrig historia - men vi vet alltså ännu så länge inget bestämt om detta. De många odlingsrösen som finns på Smedjebacken, liksom på många andra gårdar i Stenestad, berättar om en mycket senare historia. Detta bevisas av att den uppodlade arealen, t.ex. på 1600-talet, var väldigt liten jämfört med dagens åkerareal. Hela Smedjebacken hade då 5 tunnland registrerat som uppodlad mark, jämfört med den totala arealen som bör ha varit ca 350 tunnland. Istället utgjorde fälads- och lövskogsmark den största arealen där ägaren till Smedjebacken, igen enligt de danska arkiven, kunde hysa 100 ollonsvin. Andra minnesmärken, som de många torpen, en brydestuga för linberedning samt en stensatt brunn med s.k. vädur nere vid Hallabäcken är också av mycket senare datum, från 17- och 1800-talen. I detta sammanhang kan också den välbekanta bokedungen vid TV länkstationen (f.ö. byggd på 1960-talet) omnämnas. Den finns markerad som ”provplantering” på hushållningssällskapets kartor från mitten av 1800-talet men lär även enligt uppgift från sjökaptener vid början av 1900-talet flitigt använts som landmärke vid navigering eftersom den syns så väl ut över Öresund.
Men för att nu återvända till de dansk-skånska ägarna på Smedjebacken, så bör Anders Hellesoenn ha varit född på 1520- eller 1530-talet. Han äger Smedjebacken ungefär fram till det nya seklet bryter in. Hans son, som efter tidens sed heter Hellie Andersen är enligt de danska jordeböckerna ägare till det enskilda skattemantalet Smidebakken mellan ca 1600 och 1620. Här gifter han sig är med en kvinna som heter Anne med vilken han får sönerna Aage och Niels Helliesenn. Efter Hellies död kan Anne, enligt tidens ojämlika lagar inte ta över ett jordeget (= privat) skattehemman, utan på något sätt kommer en Anders Jensen att registreras som ägare 1620 - 1627. Vi vet inte vem denne Anders Jensen är eller i vilket förhållande han står till Anne. Det förefaller som Anne och hennes söner flyttar till Sande gård någonstans i Nordvästskåne. 1628 upphör Anders Jensen att vara skriven på Smedjebacken. Kanske har han haft någon form av kontrakt med Anne som i mellantiden letat upp en ny äkta man, Jens Persenn som tillsammans med henne och sin bror Niels Persenn residerar på Smedjebacken under perioden 1628 - 1650. Jens och Anne får först sonen Hans Jensen, född ca 1625, som växer upp på Smedjebacken tillsammans med de yngre bröderna Anders och Niels. Samtidigt växer alltså de äldre halvbröderna Aage och Niels Helliesenn upp på annan ort. Det är nu bäddat för det drama om äganderätten till Smedjebacken som startar med att Helliesönerna kräver sin rätt vid Södra Åsbo tingsrätt i Åstorp 1640 och som inte slutar förrän en bit in på 1700- talet, två generationer senare. Troligen finns alltså både Jens Persenns och Niels Persenns familjer på Smedjebacken samtidigt. Det är alltså logiskt att tänka sig att det finns två boningshus och t.o.m. två separerade egendomar från början av 1600-talet och denna uppdelning tycks sedan finnas kvar, mer eller mindre tydlig, fram tills alla ägokiftesreformer är avslutade i mitten av 1800-talet. De båda boningshusen har troligen legat i vinkel, det ena i nord-sydlig riktning där nuvarande mangårdsbyggnad finns och det andra i öst-västlig riktning beläget söder om denna. Det äldre boningshuset fanns faktiskt kvar ända fram till den stora branden 1935. Smedjebacken har således inte varit någon egen oskiftad by med flera gårdar av det slag som är vanligt i våra slättbygder. I stället har antalet hus utspridda på ägorna varit ansenligt och i husförhörslängderna från 17- och 1800-talen noteras de två gårdarna + 1:a, 2:a, 3:e, 4:e och 5:e och under vissa perioder även 6:e Smedjebackahus registrerat. Även om striden mellan bröderna Persenn och bröderna Helliesenn pågår i tingsrätten under senare halvan av 1600-talet och första halvan av 1700-talet, så verkar det dagliga livet på Smedjebacken gå sin gilla gång tämligen obehindrat. Omkring 1650 dör Jens Persenn och hans egendom övertas av sonen Hans Jensen. Niels Persenn förefaller inte ha någon arvinge till den andra egendomen, utan denna hamnar i Anders Jensens ägo, medan den tredje brodern Niels Jensen troligen tar arbete på annat håll redan under sin ungdomstid, för att sedan återkomma på Smedjebacken i mantalslängden av år 1672. I de sista danska jordeböckerna står de två egendomarna noterade som ”enskildt skattemantal ½ gaard jordegne”. Att dessa enskilda skattemantal verkligen var belagda med diverse skatter till danska kronan framgår av noteringen att Jens Persenn faktiskt fick betala båtsmansskatt år 1641. Det är nu åter orostider i den ständigt återkommande dansk-svenska konflikten. 1613 hade freden i Knäred slutits, vid vilken svenskarna fick betala Älvsborgs lösen. Sedan de båda stormaktskungarna Gustaf II Adolf och Kristian IV hamnat på olika sidor i 30 åriga kriget fortsatte stridigheterna och de grymheter som drabbade landsbygdsbefolkningen på Jylland under ”Torstenssonkriget” och i Skåne under ”Horns krig” 1644 är illa beryktade. Efter Brömsebrofreden 1645 följer några år av fred. Karl X Gustaf har blivit kung i Sverige som nu står på höjden av sin stormakt. Danmarks nye kung, Fredrik II, ser med oro på den svenska expansionen och söker stöd bland sina europeiska bundsförvanter för att sätta stopp för den. Resultatet känner vi väl till - den svenska arméns tåg över Bälten, det direkta hotet mot Köpenhamn och slutligen freden i Roskilde med ”Skaanes Tab” som följd. Mycket tyder trots allt på att Stenestad och Söderåsbygden överhuvudtaget drabbas väldigt lite av krigen under denna sista danska tid. Det förekommer t.ex. förvånansvärt få utskrivningar av soldater noterade i krigsarkiven. Först efter övergången till Sverige börjar oroligheterna märkas ordentligt i Stenestad och i en krönika skriven av Kågerödsprästen Sthen Jacobsen, känd för att bevara sina danska sympatier långt efter Roskildefreden, hittar vi en skadeglad notering om att två snapphanar, som fångats av svenska soldater vid Stenestads kyrka, båda lyckades fly ut i skogarna på åsen. Ett mycket konkret bevis för att ”försvenskningen” drabbade inte bara kyrkans män har vi i det faktum att bröderna Jensen på Smedjebacken plötsligt blir bröderna Jönsson. Redan i mantalslängden av år 1663 har denna stavningsförändring skett men vi kan säkert utgå från att i dagligt tal ändrades inte uttalet på sådana namn. Gradvis försvinner nu också den gamla danska stavningen av gårdens namn som från och med 1698 års husförhörslängd blir stadfäst till ”Smedjebacken”. Den svenska krigsmakten får nu allt större behov av soldater och inom Karl XI:s indelningsverk skapades rotar och rusthåll. De senare skall mot viss skattebefrielse svara för lön och utrustning till en ryttare med häst. Ofta delas rusthållet mellan mer än en gård och redan under 1670-talet, alltså decenniet före indelningsverkets officiella start, är de båda enskilda skattehemmanen Smedjebacken och Stubbaröd graverade med en ryttare vid namn Joen Skarp som troligen skeppades över till Pommern 1674 inför det hotande kriget mot Brandenburg. Dessa båda gårdar har alltså behållit sin urgamla status som privata egendomar och därför genomgår de inte den förändring av äganderätten som sker på de flesta andra gårdar i Stenestad. Efter de nya oroligheterna på Själland, med den misslyckade stormningen av Köpenhamn, förlusten för den svenska hären på Fyn och slutligen Karl X Gustafs död 1660, har nämligen en ny fred slutits i Köpenhamn, där Sverige återlämnar Trondheims län och Bornholm. I vederlag för Bornholm krävde emellertid den svenska staten äganderätt till 18 större gårdar i Skåne. Bland dessa fanns Dragesholm som då rätt nyligen skapats genom sammanslagning av två mindre gårdar, Drageröd och Krogeholm. De allra flesta hemmanen i Stenestads socken, hela 18 av 23, lades nu under Dragesholms kronohemman, ett förhållande som varade ända in på 1800-talet. På skattehemmanet Smedjebacken residerar alltså på Karl XI:s tid Hans Jönsson på den större egendomen (3/8 mantal) och han står alltså för rusthållet samt Anders Jönsson på den mindre egendomen. Hans Jönssons hustru föder på 1640-talet sonen Jöns och denne ende son som uppnår vuxen ålder övertar hela Smedjebacken 1683. Uppenbarligen har Anders Jönsson dött tidigare och hans egendom övergått i den äldre broderns ägo. Jöns Hanssons hustru känner vi som Una, troligen född 1650 och död 1701. Una och Jöns har två söner, Ola (eller Oluf) född 1671och Per troligen något yngre. Ola gifter sig år 1700 med Boel Rasmusdotter från Smörmöllan där paret först bosätter sig. Per bor kvar på Smedjebacken där han 1704 övertar den mindre egendomen medan Ola flyttar tillbaka och tar över den större delen av hemmanet vid fader Jöns död 1706. Jöns har faktiskt hunnit med att gifta om sig efter Unas död och fått två döttrar, Una och Anna, som troligen växer upp på Smedjebacken, 30 år efter sina halvsyskon. Trots bristen på belägg för ytterligare soldatutskrivningar under Karl XI:s och Karl XII:s ständiga krig kan vi förmoda att detta varit en prövningens tid för det kombinerade Smedjebacken/Stubbaröds rusthåll. Till detta dyker det upp ett nytt orosmoln på Smedjebackens himmel, Helliesönernas efterkommande släktingar har samlat sig till ny rättslig strid om äganderätten till gården och det visar sig nu att de sålt arvsrätten, så att kraven nu bl.a. kommer från en Anders Månsson på Böketofta gård. Vid S. Åsbo tingsrätt sättes dock slutlig punkt för dessa krav genom domen år 1720 vilken innebär att alla krav från Helliesen-sidan avslås. Ola Jönsson har nu uppenbarligen blivit ensam ägare till hela Smedjebacken och sitter kvar där till omkring år 1740 då hans son Per Olsson, född 1717, ärver gården. Vi kommer nu att se upprepade exempel på de komplicerade släkt och ägareförhållanden som ofta uppstod i en tid då varken antibiotika eller vaccinering mot smittsamma sjukdomar kunde hindra att barn eller unga föräldrar rycktes bort från familjerna och i en tid då man knappast begav sig långt bort från gårdarna för att finna make eller maka. Per Olsson är således först gift med Anna Nilsdotter som han hämtat från Damgård i Kågeröd men eftersom hon dör som 23 åring, strax efter det att deras son Hans (Persson) fötts 1738, var det ganska naturligt att han behövde en ny hustru för att styra det för tillfället sammanslagna Smedjebacken. Han finner denna hustru i Nygård 1741. Hon heter Elna Jeppasdotter och hon föder en andra son åt Per år 1743 som kristnas till Ola (Persson). Det dröjer emellertid nu inte mer än två år förrän Per Olsson drabbas av lungsot och avlider. Elna befinner sig nu i samma situation som hennes dansk-skånska företräderska Anne gjort mer än 100 år tidigare. Förändringar har emellertid skett i de lagar kring arvsrätten som gäller i Skåne, så att Elna inte i likhet med anmodern måste flytta omedelbart utan hon registreras som ägare under ett eller högst två år, sedan gifter hon om sig 1747 med Sven Bengtsson från Stubbaröd. Jämställdheten har ändå inte avancerat längre än att det nu automatiskt blir Sven Bengtsson som registreras som ägare. Sven och Elna får minst två barn som uppnår vuxen ålder och på Smedjebacken finns nu alltså fyra relativt jämnåriga pojkar. 1755 dör Sven Bengtsson, även han i unga år och Elna får återigen under några år sköta gården tillsammans med sönerna. Efter några år delas åter Smedjebacken i två hemman och den äldste pojken, Hans Persson, blir ägare till det nya hemmanet medan Elna och hennes andra söner fortsätter att driva det större hemmanet. Troligen tröttnar Ola Persson, på att arbeta under de andra och ett par år efter det att han gift sig med Sissa Nilsdotter från Oregården flyttar de dit, där de bor fram till omkring 1790 då Elna Jeppasdotter avlider. Ola och Sissa får nu överta hennes hemman. Hans Persson, har under tiden gift sig med Ebbela Olasdotter, som även hon är Stenestadsbo och de har fått flera barn som dock aldrig i vuxen ålder finns kvar på Smedjebacken. Ebbela dör 1794 och Hans 1795, 56 respektive 57 år gamla. Den eventuella lyckan för Ola att återta Smedjebacken blir inte långvarig. Han drabbas av så svår värk, enligt kyrkoböckerna, att han snart får ge upp det tunga arbetet och bosätta sig i det hus som fr.o.m. 1794 års husförhörslängd kallas 1:a Smedjebackahus. Här dör han 1810 och Sissa 1825. De efterlämnar sonen Per (Olsson), född 1772, som blir ägare till det mindre av de två hemmanen på Smedjebacken. Annandag jul år 1800 gifter sig denne andre ägare på Smedjebacken med namnet Per Olsson med Anna Bengtsdotter från Hult. Därmed är det alltså klart vilken av släktgrenarna på Smedjebacken som blir kvar. Per och Anna får sonen Sven (Persson) 1806, som så småningom blir ensam ägare till hela Smedjebacken igen i samband med det sista (laga) skiftet som sker i början av hans ägartid (1839 - 1871). Sven Persson gifter sig med Johanna Persdotter från Englaberga och de får i sin tur sonen Anders (Svensson) 1845. Han i sin tur gifter sig med Cecilia Nilsdotter från Stubbaröd och när Anders Svensson tvingas lämna Smedjebacken 1881, så skulle man kunna tro att denna ”inhemska” Stenestadshistora skulle ta slut - men så blir inte fallet som vi strax skall se. Vid riksdagen i Stockholm år 1719 hade Skåne förklarats vara ett i alla avseende svenskt landskap och man ansågs inte längre behöva en övervakande guvernör. Den siste guvernören Burenschiöld hade otvivelaktigt försökt lindra de bördor som pålagts Skåne av den svenska kungamakten, inte minst under det sista danska försöket att återerövra landskapet 1710. Under nödåren 1700 - 1713, drabbades icke desto mindre Skåne osedvanligt hårt både av pesten och av Karl XII:s förödande krig som tog 25% av befolkningen. Gårdsregistren talar sina tydliga språk! De visar att antalet hemman som stod öde ökade från 22, år 1700 till 1350 år 1713. Ändå ser vi inte mycket av allt detta elände i kyrkoböckerna för Stenestads socken vilket visar att man här uppe på Söderåsen lever ett liv som inte lika lätt påverkas av yttre förändringar. Detta gäller även de mycket omfattande jordereformerna som i vår historia går under beteckningarna ”storskifte”, ”enskifte” och ”laga skifte”. På Smedjebacken märks dessa reformer knappast alls med undantag för uppmätande av ägor och upprättandet av detaljerade kartor, bl.a. den välkända ägokartan från år 1796. Vissa regleringar görs dock t.ex. vid skiftet 1821 - 1827 och då detta är klart, registreras hemmanet Smedjebacken no 4 som 5/11 mantal med en areal av 155 ha. Kring sekelskiftet 1700-1800 växer befolkningen i Skåne, liksom i hela Sverige snabbt. Ofta leder detta till att gårdar delas och år 1794, köper en viss Kjäll Bengtsson in en av de nya åborätterna till Hans Perssons hemman. En åborätt köps in för en begränsad tid och den är personlig och går inte automatiskt i arv. Per Olsson övertar ungefär vid samma tid det större hemmanet, först som åborätt, vilket dock genom arv efter fadern 1810 omvandlas till ägorätt. Båda dessa brukare är osedvanligt unga. Vid sekelskiftet är Per Olsson 28 och Kjäll Bengtsson 27 år gamla. Båda kommer att bruka sina gårdar under osedvanligt lång tid (32 respektive 46 år). Mycket tyder alltså på att detta varit en god period i gårdens historia. Åtskilliga dokument vittnar om Kjäll Bengtssons aktiviteter men vi vet ändå ganska lite om honom. Att han är född långt före den obligatoriska folkskolans inrättande år 1843, visar det faktum att han signerar dessa dokument med sitt bomärke (bilden på nästa sida visar hans bomärke mellan för- och efternamn som alltså är skrivna av annan person) . Trots att han alltså knappast har boklig lärdom tycks han vara praktiskt lagd och mycket energisk. Han är alltså född i Stenestad år 1772 och gifter sig som 20-åring med Boel Hansdotter. Som 21-åring köper han alltså in åborätten till det mindre hemmanet på Smedjebacken och redan sju år senare har han köpt till eller möjligen bytt hemman med Per Olsson, så att han sitter på den största gården. Något år efter det att Boel dör i barnsäng, 1806, gifter han om sig med Catrina Larsdotter från Riseberga. Kjäll och Catrina får barnen Anna, Bengt och Botilla (född 1815). Catrina dör 1826 men Kjäll driver gården vidare, med sonen Bengts hjälp, från 1830 dock åter på det mindre hemmanet enligt husförhörslängderna. Efter 1836 har Kjäll enligt dessa längder hamnat på undantag, på något av torpen på Smedjebacken där han dör 1843. Eftersom åborätten således inte går i arv, har sonen Bengt fått flytta till Riseberga, troligen till moderns släktgård och epoken Kjäll Bengtsson är alltså slut efter 50 år. Sven Persson är nu ensam ägare till hela Smedjebacken. Avstyckning med åborätt även av mindre jordlotter har emellertid under första halvan av 1800-talet blivit allt vanligare och på Smedjebacken har vissa torp avstyckats på detta sätt. Vi skall nu se hur det ibland kunde gå med dessa torp.  Historien gäller ett torp väster om gården. På något sätt har Kjäll Bengtsson kommit i kontakt med en viss ung man, Nils Jönsson Stenfäldt som vill bilda familj och skaffa eget hus både till dess utkomst och boende. Kanske behöver Kjäll Bengtsson vid denna tiden kontanter, ensam som han åter blivit med tre barn på Smedjebacken. Vi läser ur häradsrättens i Åstorp protokoll den 22 juli 1828: ”Jag undertecknad (alltså med bomärke!) Kjäll Bengtsson gör härmed veterligt det jag med berått mod ock fri vilja försålt til Nils Jönsson Stenfäldt ock dess hustru Ingar Persdotter från Röinge gård, et stöcke ouppodlad jord å utmarken til mitt ägande chronoskatteagementshjemman No 4, 1/8 mantal Smedjebacken, på sätt ock förbindelse som följer, nämligen …………..” Sedan följer en detaljerad beskrivning i 7 punkter hur Stenfäldt skall bygga hus, odla upp och bruka jorden, med t.ex. en ko och ett svin, samt hur betalningen skall ske. ”Försäljningen” innebär i praktiken åborätt med kontrakt på 95 år, för vilket Stenfäldt betalar 83 riksdaler specie och 16 riksdaler riksbanks ( 4 rdl. riksbanks = 1 rdl. specie). Därjämte skall han betala ”ränta” - vi skulle kalla det årshyra - med 24 rdl. riksgälds. Kontraktet skall förnyas 1845 och därefter vart tionde år. Det verkar som Nils och Ingar är mycket arbetsamma och bygger snabbt torpet - troligen ser det till det yttre ut som idag. Marken, 2.3 ha odlas snabbt upp enligt planen. Inga betalningsanmärkningar finns överhuvudtaget hos tinget när kontraktet förnyas åren 1845, 1855 och 1865. Senare detta år, 1865, avlider Nils Jönsson Stenfäldt efter sin 37 åriga odlargärning. Troligen har han och Ingar gjort en långt större insats på torpet än vad kontraktet någonsin förskrev. Ingar lever kvar på torpet i ytterligare fem år, sedan berättar häradsrättens protokoll åter: ”Undertecknad, numera ägare enligt medföljande protokoll af det hus och den jord detta kontrakt omförmäler, medgifver att den inteckning som till säkerhet för beståndet af detta kontrakt blifvit fastställd uti No 4, 3/8 mantal, Smedjebacken må sättas efter Skånska Hyppothekens intecknade fordran, niotusen riksdaler riksgälds med ränta. Detta försäkras, Smedjebacken den 17 oktober 1870……”. Kontraktet är undertecknat av en Thomas Persson. Värdet skulle alltså ha gått upp från 358 rdl. riksgälds till 9000 rdl. riksgälds! Naturligtvis har Stenfäldt skött sitt åliggande väl, men hur man än ser på detta och på värdestegringen i Sverige under åren 1828 till 1870 betalar Thomas Persson ett högt pris! Vi ser vidare i häradsrättens protokoll att förnyandet av inteckningen, som nu tagits över av Pehrsson inte sker 1875 utan dröjer till 1877. Sedan börjar det gå riktigt illa för Thomas Persson. Vi känner inte till hans bakgrund eller privatliv men enligt kyrkoböckerna förblir han ogift. Han kan uppenbarligen varken betala årsavgift på Smedjebacken eller ränta till hypoteket. Mycket tyder på att han ändå klarar sig så länge Anders Svensson är ägare på Smedjebacken, eftersom denne tydligen tappat all kontroll över sin egen ekonomi. Anders får, som tidigare nämnts, lämna Smedjebacken 1881 som då köps upp av en Nils Paulsson från Tåstarp, en burgen man som vi strax skall återvända till. Nils Paulsson är emellertid van vid att hyror och räntor skall betalas i tid. Han väljer att själv köpa in Stenfäldts inteckning från Hypoteksbanken och nu rasar Thomas Perssons liv samman. Om han har andra problem vet vi som sagt inte, men hans tragiska slut framgår av den cyniskt korta anteckningen i kyrkoboken av år 1889: ”Thomas Pehrson, egare till torp å Smedjebacken har aftagit sig lifvet genom hängning, 10 aug, 1889 i en ålder af 64 år!” Nu vill Nils Paulsson uppenbarligen ha bättre kontroll på torpets vidare öden och två veckor efter det att Pehrsson tagit sig av daga låter S. Åsbo ting meddela att Nils Paulssons egen dräng på Smedjebacken, vid namn Johannes Svensson, tar över åbokontraktet för resterande 34 år. Om detta blott är en skenaffär vet vi inte men faktum kvarstår att redan 1903 säljs kontraktet till drängen Henrik Olsson från Munkabo och hans hustru Maria för 600 kronor, vilket f.ö. motsvarar 600 rdl. riksbanks enligt myntreformen 1873! Visserligen är återstående kontraktstid endast 20 år men det visar ändå hur den olycklige Thomas Persson fick betala ett alldeles för högt pris år 1870. Henrik Olsson gör dagsverken på Smedjebacken och han och hans stora familj av vilka ”Henrika Otto” bodde kvar på torpet till 1970-talet är säkert väl bekanta för många Stenestadsbor. 1923 löper alltså åbokontraktet ut. Efter ett par år har Henrik och Maria bestämt sig för att fråga den nye ägaren till Smedjebacken, Bernhard Johansson, om man får köpa torpet för all framtid, vilket Bernhard sin vana trogen genast beviljar. Henrik och Maria betalar 1325 kr för torpet! Själv minns undertecknad från sin barndom att Otto en dag berättade andäktigt att han en gång i sitt liv faktiskt varit så långt bort som i Malmö, vilket visar att den enda anledning som dessa torpare egentligen hade att fara längre bort än till pastorsexpeditionen i Kågeröd, var om de tvingades att flytta. Torpet är idag sommarhus och ägs av familjen Öhrn i Kågeröd. Vad händer då på Smedjebacken runt förra sekelskiftet? Vi har sett att Anders Svensson och hustrun Cecilia Nilsdotter från Stubbaröd hastigt, men knappast lustigt, har fått lämna gården och tillfälligt flytta tillbaka till hennes hem år 1881. Cecilia Nilsdotter är brorsdotter till den Marna Persdotter som i många år residerade på Grönhult tillsammans med Bengt Hindricksson. Om detta par har det berättats i Stenestadortens Hembygdsförenings årsbok, 1998. Cecilias kusin, Christina Bengtsdotter, äldsta dotter till Bengt och Marna, tar som äkta make en Lars Andersson som vid denna tid bedriver handelsbod på Lilla Killegården, troligen därför att bröderna Bengt (”Killa”) och Frans driver jordbruken på Killegårdarna. Ett praktfullt bröllop lär ha ståndat vid midsommartid år 1860 men som så ofta vid den här tiden blev äktenskapslyckan inte långvarig utan Christina blir änka ett par år senare. Genom handelsboden träffar Christina mer folk än vad som var vanligt vid den här tiden. En av dessa var en snickare från Tåstarp, Johannes Paulsson, som tydligen var anställd vid flera byggen i Stenestad och Norra Vram. Johannes kom från rusthållet Gånarp 6 i Tåstarp där man emellertid var tre barnkullar. Som barn i mellankullen fick Johannes försöka hitta utkomst på annat håll. Efter upprepade besök i handelsboden i Lilla Killegården uppstod tycke mellan Johannes och den två år äldre änkan och de gifter sig. Ett tag sköter Johannes och Christina både jordbruket och handelsboden, som lär ha varit den enda affären i den då rätt folkrika socknen. Dessutom får Johannes efter hand ett otal förtroendeuppdrag och blir bl.a. överförmyndare i socknen. Christina dör i barnsäng 1873 medan Johannes lever kvar på Killegården ända till 1905. När nu Smedjebacken skall säljas, år 1881 är det kanske naturligt att Johannes tänker på brodern Nils Paulsson, även om det inte verkar som bröderna hade mycket gemensamt i övrigt. Nils har länge varit trolovad med den rika Johanna Nilsdotter från det stora rusthållet Kärragårda i Hjärnarp men det verkar inte som hennes föräldrar accepterar Nils spekulerande i ständiga köp och försäljningar av gårdar i hemtrakten. Johanna har emellertid kommit upp i den ålder då man bör gifta sig om man inte vill bli kvar som hemmadotter (hon är liksom Nils Paulsson född 1840). Vi kan bara ana att när Johannes Paulsson väl förmedlat kontakten mellan hustruns släktingar på Smedjebacken och broder Nils, så tar den senare över föreställningen. Om hans egna pengar räcker till för att köpa hela Smedjebacken eller om den blivande hustruns hemgift plötsligt blir tillgänglig vet vi inte men Nils Paulsson lär aldrig ha stuckit under stol med att han gjorde ett mycket gott parti då han gifte sig med Johanna. Nils var otvivelaktigt en mycket driftig man vilket får till följd att nära 50 ha odlas upp av Smedjebackens steniga mark. Han lär inte ha sparat varken sig själv eller sina anställda, allra minst de senare, under detta arbete. Ryktet berättar att han tagit med sig lillebror Jöns från Tåstarp, tydligen något av familjens svarta får, som dräng. Troligen fick Jöns arbeta hårt på Smedjebacken utan nämnvärd betalning och en dag lär han helt sonika ha tagit saken i egna händer. Han tog då ut en ko ur Nils Paulssons stall som han sedan gick med ner till Tågarps marknad där han sålde den. Till Nils Paulssons heder skall sägas att han aldrig vidtog rättsliga åtgärder mot sin bror för detta. Nils hade stora planer i hela sitt liv och under åren 1892 - 1896 bygger han den nuvarande mangårdsbyggnaden. Undertecknad, som renoverat delar av detta hus, har ofta till sin glädje insett att många duktiga hantverkare måste ha varit anställda vid bygget.
En av dem har faktiskt lämnat både historia och porträtt efter sig. När flera lager tapeter togs ner i ett av de mindre rummen för några år sedan, framträdde han nämligen och meddelade sig genom den kolteckning som ses på bilden ovan. Texten lyder: ”Målaren G A Ekholm har varit här den 12/8 1892, är från Landskrona”. Johanna på Smedjebacken dog 1910 och den välorganiserade Nils Paulsson börjar inse att han borde ordna sina förhållanden för ålderdomen. Nils och Johanna har ju inga egna barn men de har tagit en fosterson, Arvid Persson, som är Nils halvbrors dotterson. Genom ett komplicerat testamente kan Arvid köpa in Smedjebacken ”på prov” för halva dess värde. Detta genomförs 1912 men nästan omedelbart inser Nils Paulsson att det är bättre att satsa på broder Johannes barn. Brorsdottern Gerda Johansson anställs som hushållerska på Smedjebacken och därefter börjar operation övertalning av brorsonen Bernhard Johansson. Bernhard har ärvt faderns framåtanda men också något av hans rastlöshet. Under ungdomsåren är han bl.a. lantbruksbefäl på Skarhult och försöksodlare av sockerbetor i Västergötland för nybildade Svenska Sockeraktiebolaget. 1907 återvänder han definitivt till Stenestad och Lilla Killegården då med hustrun Hilda som faktiskt varit lärarinna några år i Stenestad. Nils Paulssons övertalning lyckas till slut och 1913 skriver Bernhard och Hilda under köpekontraktet för hela Smedjebacken med en försäljningssumma av 27.000 kronor. Detta inkluderar dock ett undantagskontrakt, vilket stadgar att Nils tillåts bo kvar i det nya boningshuset så länge han önskar. Han skall bl.a. också ha: ”två liter ny, oskummad mjölk dagligen, fria skjutsar vid påfordran, torr, småhuggen och inomhus upplagd ved efter behov samt ett välgött svin årligen”. Trots alla försiktighetsmått dör även Nils Paulsson. Detta inträffar 1922 och den unga familjen Johansson (bilden till nedan, endast de tre äldsta barnen är med på fotot) med barnen Gertrud, Signe, Johannes, Gerhard och Bertil flyttar in i det stora boningshuset
Hur omväxlande ett lantbruk på Söderåsen kunde vara vid denna tid, i jämförelse med dagens specialiserade jordbruk, framgår kanske bäst av djurregistret i räkenskapsboken av år 1914, alltså Bernhard Johanssons första år. Där noteras 4 arbetshästar, 2 unghästar, 1 föl, 1 tjur, 8 kor, 3 kvigor, 8 kalvar, 5 får, 1 sugga, 13 grisar, 35 höns, 6 ankor, 4 bisamhällen, 8 duvor och 1 bandhund. Från alla berättelser ”ofta i ett rosa skimmer”, som vi barnbarn till Bernhard och Hilda hört av våra föräldrar, tycks 1920- och första halvan av 1930-talen åter varit en lycklig tid på Smedjebacken. På nytt visar det sig att åtminstone på de större gårdarna på Söderåsen märker man mindre av tidens stora olyckor som världskriget 1914-1918 och depressionen 1929-1932 med åtföljande Kreuger-krasch. I stället inträffar den lokala olyckan på Smedjebacken en junikväll 1935. Enligt ögonvittnen stod det då ”sju åskor i luften” denna kväll. Åsen och speciellt Stenestadsområdet är ju som bekant utsatt för mycket mer åsknedslag än normalt och på Smedjebacken var man sedan tidigare varnad genom flera nerslag, bl.a. med kulblixt som rullat tvärs igenom ett vardagsrum. Plötsligt sker ett direkt nerslag i den äldre boningslängans skorsten och spis. Huset fattar eld och blir på kort tid övertänt. I detta hus befinner sig både dräng och piga som omtöcknade, men i övrigt oskadda, hinner ut. Regnet vräker ner till all lycka men ändå har elden hoppat över till nya boningshuset och hotar vidare också stall och loge. Sonen Johannes får ut alla djur och många av bygdens folk, som nu samlats, börjar kasta ut allt bohag från nya boningshuset. Det påstås att man t.o.m. kunde hitta sedlar i buskarna flera dagar efteråt! På något sätt har Kågeröds frivilliga brandkår larmats och börjar nu släcka men snart tar vattnet slut i brunnen, eftersom det varit en osedvanligt torr vår. Det påstås att man då t.o.m. försöker släcka med urin från gödselhögen men troligen är det regnet som gör den största nyttan. Man lyckas i alla fall få kontroll på elden överallt utom i gamla boningshuset som brinner ner till grunden. Som en parantes kan nämnas att sedan TV-länkstationen byggdes på 1960-talet, strax norr om gården, med ordentlig åskledare i tornet, har Smedjebacken aldrig drabbats av åsknedslag. Skadorna blev således trots allt av begränsad omfattning men enligt barnens berättelser drabbades den då sjuttioårige Bernhard Johansson av nervösa besvär och återhämtade sig egentligen aldrig. Han dog år 1939 och redan tidigare hade äldste sonen Johannes tagit över jordbruket. Hilda Johansson, som säkert många Stenestadsbor minns, dog på nyårsdagen 1953. Därmed blev Johannes Johansson ensam kvar och brukade gården fram till 1960-talet då höftledsskador gjorde honom handikappad. Han började då gradvis arrendera ut mer och mer av jorden och ekonomibyggnaderna och under någon period fanns det hela fyra arrendatorer samtidigt. Johannes hade, liksom sin far och farfar, ett stort antal förtroendeuppdrag i kommun och socken. Under hela 1900-talet fortsatte Smedjebacken att vara ett slags centrum för den stora släkt som hade rötter där. Likaledes vittnar de många berättelserna om de stora kalasen på Smedjebacken under familjen Johanssons tid att Stenestadsborna också gärna samlades där. Johannes Johansson dog 1977. Han förblev ogift och testamenterade gården till sina nio syskonbarn som alla tillbringat sina barndoms somrar och jular hos honom på Smedjebacken. Gården såldes till O.D. Krooks fond där fastighetsförvaltningen sköttes av Skogssällskapet fram till 1 januari 1996 då husen och hälften av marken köptes ”tillbaka” av undertecknad, som alltså är släkt i direkt nerstigande led till alla ägare under 1900-talet, i andra led till ägarna under 1800-talet och mer avlägset men dock även släkt med alla ägare tillbaka till Anders Hellesoenn, som alltså var född under Kristian den Godes (i Sverige känd som Kristian Tyrann) tid i Skåne (och Gustaf Wasas tid i Sverige). Att åker- och betesmark hålles öppen och att djur hålles i stallarna som alltid på Smedjebacken, svarar f.n. en enda arrendator för, nämligen Olof Bengtsson, Gålarp. Utan att ha fått ta del av Inga Ståhl-MacLurkins, f.ö. dotterdotter till Sven Alfons Andersson som föddes på Smedjebacken 1873, mycket omfattande detektivarbete kring den gemensamma släkten hade denna krönika knappast kunnat skrivas. Vidare tackar jag Elsie Johansson, som f.ö. bebor ett av de avstyckade hemmanen på Smedjebacken, för att hon med sin stora lokalhistoriska kunskap som tillgång, granskat manuskriptet. Till sist vill jag tacka min hustru Ulla som delat min entuisiasm för och deltagit i efterforskningen på arkiven i Köpenhamn, Lund och Stenestad samt bland alla dammiga kartor och dokument på Smedjebacken.
Smedjebacken i december 1999 Bo Jakobsson E-post: boijakobsson@hotmail.com
Nya källor flyttar ”Smedjebackens historia” bakåt i tiden: Lundaavdelningen av Institutet för Språk och Folkminnen har numera en särskild ”Skånsk Ortnamnsdatabas” utlagd på Internet. Här finner man en äldre referens till ”Smedjebackens Historia” än de jordeböcker som angavs i artikeln med samma namn. Referensen gäller den s.k. Krabbes Jordebog, nedskriven 1524. Gårdsegistret i denna bok anger i detalj hur mycket skatt de ”jordegna gårdsägarna” i Skåne skall betala till den Danske kungen, Fredrik I, år 1524. Den gamla indelningen av Skåne i län, härader och settingar framträder i registret med Smedjebacken placerad i Helsingborgs län och Hässlunda (Heslunde) setting. Uppgiften om härad varierar mellan S. Åsbo, dit Stenestads socken t.ex. alltid räknas och Luggude, dit Hässlunda setting i övrigt alltid räknas. Krabbes skatteregister upptar för Hässlunda setting sju gårdar + Hässlunda by. Smedjebacken är en av dem som lätt identifieras, liksom t.ex. Böketofta. Ägaren på Smedjebacken heter Bent Polsson och han skall 1524 betala ”en lödig silvermark” samt tre mynt av annat slag ”till Hellie fogden”. Detta låter överkomligt men sannolikt är tillgången på mynt ytterst begränsad i denna oroliga tid då inbördes strider om kungatronen i Danmark pågår. Märkligt nog nämner den unge svenske kungen, Gustaf Wasa, i ett brev till Lübeck att i nordvästra Skåne finns det nu bara två – tre jordägare kvar i varje härad. Gustaf Wasa är uppenbarligen inget sanningsvittne men något ligger det i hans kommentar med tanke på det låga antalet gårdar i Krabbes lista.. Smedjebackens gård existerar alltså sannolikt redan under senmedeltid. Uppgifter om detta kan finnas i ännu tidigare jordeböcker eller enklare register. Kung Valdemars (Sejr) jordebok är väl bekant men även andra starka regenter som Erik Plogpenning, Valdemar IV (Atterdag) och Margarete I bör ha upprättat något slags skatteregister. Dessa handlingar är emellertid ofta fragmentariska och dessutom skrivna på Latin. Det är därför möjligt att 1524 kommer att kvarstå som tidigaste årtal för skriftlig referens till Smedjebacken. Jag vill då påpeka att de spår av storskalig smidesverksamhet som vi nyligen funnit på gården och som skulle kunna förklara dess namn i så fall förblir obekräftade. Smedjebacken, julen 2008
År 1978 hamnar således gården Smedjebacken för första gången i dess kända historia i allmän ägo då Johannes Johanssons dödsbo säljer den till O.D. Krooks fond, förvaltad av Malmöhus läns landsting. Denna fond, vars syfte är att omvandla mark som är mindre lämplig för intensivt jordbruk till skogsmark, äger då redan andra fastigheter på Söderåsen. Liksom på Klåveröd och Finstorp öppnar man nu upp strövstigar för allmänheten på Smedjebacken. Jordbruksmarken arrenderas ut, medan boningshuset hyrs ut till tre kusiner bland de nio som är dödsbodelägare. Hos några av dessa kusiner finns vissa tankar på att behålla den gamla gården som samlingpunkt för släkten men ingen av dessa nio barnbarn till Bernhard Johansson är beredda att satsa på jordbruk. Detta är ett tidstypiskt exempel på den förändring som sker inom jordbruket under 1900 talet, nämligen den att den långa traditionen med att de privata gårdarnas brukning går i arv från far till son eller till gift dotter nu bryts. Industrialiseringen, som redan startat på 1800 talet, och starkt växande privat småindustri- och tjänstemannasektorer, tar i allt högre grad hand om befolkningens försörjning. Som en naturlig följd av detta slås jordbruksenheter samman, vilket i sin tur tvingar fram mekanisering och rationella brukningsmetoder. På Söderåsen är de lämpliga markerna för intensiv odling små, medan betesmarkerna är relativt stora och detta får som naturlig följd allt större djurbesättningar med vall- och betesarealer ihopsamlade från flera gårdar. Den mångfald av djurslag som beskrevs från Smedjebacken i början av 1900 talet är mot slutet av detta århundrade ett minne blott. Mestadels handlar djurhanteringen nu om nötköttsproduktion. Den siste mjölkproducenten i Stenestad slutar t.ex. att leverera mjölk 2005. Nötbesättningarna håller förvisso betesmarkerna öppna men när vi kommer in på 2000 talets första decennium börjar även antalet djur i dessa att bli för litet för att klara detta och igenväxningen av landskapet på Söderåsen, liksom i alla andra skogsbygder, blir uppenbar. Nu reagerar den urbaniserade befolkningen på att de strövmarker de vant sig vid plötsligt förbuskas och förfulas. Under det tidiga 1900 talet har sådana, ej utnyttjade betesmarker ersatts med granskog men detta är inte vad friluftslivet önskar. Efter de svåra stormarna kring millennieskiftet, speciellt stormen ”Gudrun” i januari 2005, visar det sig även att granen är en alltför sårbar gröda för att satsa på. I Skåne leder också klimatförändringarna, som nästan alla experter nu är överens om beror på de alltför höga utsläppen av växthusgaser, till alltför snabb tillväxt av barrskog, vilket gör den olämplig som t.ex. byggnadsmaterial. Detta faktum och i ännu högre grad allmänhetens reaktion på igenväxningen leder till att de politiker som önska styra land, landsting och kommuner börjar föreslå åtgärder. Flera utredningar, även speciella Söderåsutredningar, dyker upp, dock knappast med några hållbara lösningar på problemet. De allra flesta är överens om målen – att bibehålla det öppna landskapet och den biologiska mångfalden – men att tro att detta låter sig göras med frivilliga insatser från tätortsbefolkningen, hur entusiastisk den än må vara för att värna miljön, är förmätet. Vad som behövs, enligt undertecknads mening, är istället tillräckliga bidrag från europeiska unionen, staten eller skåneregion till dem som är beredda att bosätta sig på gårdarna och som med betesdjur och med ej helt rationellt skogsbruk är beredda att hålla landskapet ”levande”. För att motverka olägenheterna för dem som är beredda på en sådan bosättning och som nästan alltid måste ha sitt huvudarbete på centralorter, måste samhället tillåta icke-lönsamma kommunikationer i glesbygden, av såväl person- som datatrafik, och t.om. underlätta privatbilismen, gärna baserad på bränsleslag som är miljövänliga och som kan framställas av landsbygdens grödor. Undertecknad ser fortfarande, år 2006, fram emot seriösa politiska förslag med detta innehåll för en hållbar landsbygdsutveckling Smedjebacken utgör inget undantag från beskrivningen ovan av utvecklingen på landsbygden. Alltsedan 1960-talet arrenderas betesmarkerna ut till grannar med nötdjursbesättningar medan skogsbruket ligger kvar under ägaren. Detta förhållande gäller såväl under O.D Krooks fonds förvaltning (Skogssällskapet står för det praktiska hanterandet) som under den nye private ägaren efter 1996. När vi kommer fram till 1900 talet sista decennium önskar nämligen den politiska majoriteten i Malmöhus läns landsting att avyttra gårdar och mark som inte kan omvandlas till lönsam skogsmark, mestadels p.g.a. förbud mot nyplantering av skog. År 1996 förvärvar undertecknad gården med 31 ha dylik mark medan 56 ha skogsmark stannar kvar under O.D. Krooks fond. Smedjebacken har alltså, liksom t.ex. den andra urgamla ”jordegna” gården Stubbaröd, delats åtskilliga gånger, varvid ett flertal minde fastigheter bildats. På andra gårdar på Söderåsen har ombildningar istället lett till utökade arealer, såsom vid Bornholms vederlag på 1600 talet, då Dragesholm skapas, eller vid sammanslagningen av Oregården och Gryteröd genom privat köp runt millennieskiftet. Båda varianterna har sina för- och nackdelar inför en framtida miljövänlig hantering av de fina Söderåsmarkerna. På ingen av de här nämnda fastigheterna finns det veterligen några tankar på intensivt jord- eller skogsbruk som sällan ger miljövänlig hantering. Även om offentligt ägande ibland kan leda till storstilade satsningar på strövområden, så brukar det privata ägandet av naturliga skäl i längden leda till den för miljön försiktigaste och bästa hanteringen. Våra tankar, här på Smedjebacken år 2006, går självklart mot att försöka skapa möjligheter för ett fortsatt boende inom den urgamla ägarsläkten men det kan sägas rakt ut att detta aldrig är självklart. Varje generation kommer till syvende och sist alltid själv att avgöra detta och vi ser av vår egen generations historia att ibland kan omständigheterna vara besvärliga för att uppfylla målsättningen om fortsatt ägande inom släkten. Tankarna går också just nu mot vilka möjligheter vi har för att öka såväl antalet som variationerna av betesdjur både på marker och i stallar, vilket tillsammans med försiktig jakt och försiktigt skogsbruk förefaller oss vara i symbios med Söderåsen.
|
